bloglovin

Pälsvård

Det är lätt hänt att kaninen får tovor i pälsen, speciellt om de är långhåriga och behöver mycket pälsvård. Även korthåriga kaniner kan behöva hjälp med pälsen för att få bort lite håravfall då och då.

 

En god vana är att bortsta din korthåriga kanin 1 gång i veckan och din långhåriga kanin varannan dag. De vanligaste och bästa borstarna till kaninen är en kam eller en karda. Man kan använda sig av en eller båda två.

 

 

På magen och runt könet är det lättast att använda en kam då den är mindre, på övriga ställen är det lättare med karda. Har man en långhårig kanin är det lättast att använda båda två då kardan inte är lika "hård" och tar bort pälsen snällare än vad en kam gör som man kan få slita och dra lite i om det finns tovor.

 

Kardan är bättre att borsta bort lös päls med, till exempel om kaninen fäller. Då den lättare får med sig pälsen.

 

Kanin som fäller
 

Har kaninen fått tovor på till exempel magen kan det vara bra om man är två som hjälps åt då det kan vara lite knepigt, speciellt om man har en kanin som inte gillar att ligga på rygg.
Går det absolut inte att få bort tovor eller tovorna sitta runt könet där det inte alltid är så populärt att bortsta kan man behöva klippa bort tovorna. Om det är nödvändigt, var då mycket försiktig med saxen då kaninen snabbt och oförberedd kan sprattla till och en olycka är lätt hänt. Var gärna två då.

 

Det tar olika lång tid att borta en kanin, allt från 5 minuter till 30 minuter. Det beror även på om den är långhårig, korthårig eller om den fäller.

 

Pälsen på bebisar tovar sig väldigt lätt och man kan behöva borsta flera gånger per dag. Efter första fällningen brukar deras päls förbättras och det blir lättare och lättare att bortsta igenom.

 

 

Text: Nathalie Månsén
Foto: Susanna Olsen


Mutationer - färger

Nu har du förhoppningsvis lärt dig lite om mutationer i föregående artikel. Vi ska hålla oss kvar lite vid ämnet och ta lite fler exempel när mutationer ligger till grund för förändringar.

 
 
Färger är som alltid ett bra exempel att ta till och så även nu. Man vet att albino (vi kallar ofta denna färg hos kanin för vit rödögd) är den första mutationen som uppstod när det kommer till färg hos kaniner och är även en mutation som förekommer hos andra djurarter.

 

Den ursprungliga färgen hos kaniner (vildkaniner) är viltgrå. Vid ett tillfälle har genen som vi betecknar ”A” muteras (kopieras fel) och blivit till ”a”. 

 

Varje gen består av en lång sekvens av kvävebaser (kvävebaserna A, T, C och G). Hela frekvensen skulle vara jobbig att skriva ut varje gång och förkortas därför med t.ex. ”A”. OBS! ”A” i sekvensen är en kvävebas, Adenin medan ”A” som sekvensen förkostas till är ett påhittat ”namn” för sekvensen som vi använder i vårt ”genspråk”.

 

 

 

A och a är variationer av samma gen. De sitter på samma plats på kromosomen (locus). Varje kanin har ju två kromosomer som vi gått igenom tidigare. 

 

Så länge individen hade genen ”A” på en av sina kromosomer i paret (så kaninen får genkoden Aa) så syntes ingenting på kaninens fenotyp. Denna kanin med genkoden ”Aa” har sen förökat sig och genen ”a” har spridits i populationen (avkommor till kaninen ärver kanske ett ”a”) och till slut kanske 10 djur har denna gen som från början endast fanns hos en individ.

 

Till slut kan det vara så att två kaniner med genkoden ”Aa” parar sig. Då finns möjligheten att en unge får genkoden ”aa”. Då uppstår helt plötsligt en ny ”färg” och ungen blir helvit och skiljer sig markant från övriga individer i populationen.

 

 

Nu till en fråga till er läsare. Skriv gärna vad du tror svaret är som en kommentar under inlägget.

 

 

Fråga.

Är albino en mutation som är till fördel eller nackdel för kaninen som får denna färg?

(Tips! Tänk på kaniner i det vilda)

 

Svaret kommer komma i nästa genetik artikel

 

 

Text och bild: Sandra Magnusson


Tan

Tan

 

Danska: Tan
Norska: Tan
Finska: tan

 

 Svart hane, 95,5p 
Foto: Emma Almquist

 

Rasen stammar från England och man tror att den uppstod någon gång under 1880-talet. Det finns även beskrivningar på att den fanns redan på 1860-talet. Den visades dock första gången på en utställning 1887.

 

Det finns flera historier om hur rasen kan tänkas ha uppkommit, en lite annorlunda är den om att en man ska ha släppt ut Holländsk Kanin, Lilla Silver och vildkaniner på en obebodd ö. När han efter fem år återvände till ön fann han de första förfäderna till Black and Tan. Dessa tog han enligt historien med sig hem och förädlade fram till den svarta varianten av Tan som vi känner till idag.  Hur vida denna historia mäter sig med de andra är ju frågan, men något man är överens om är att Tankaninen skapades genom en mutation.

 

Idealfärgen på Tankaninens buk och andra tecknade kroppsdelar kan beskrivas som en eld eller glöd. Just detta avspeglas i många länders namn på rasen, t.ex. Franska – Noir et Feu (Noir = svart och Feu = eld, bål, glöd), Tyska – Lohkaninchen (Loh = låga, flamma).

 


Brun
Foto: Barbro Sjöstrand

 

Vid utställning

Poängskala

Vikt 5
Rasprägel och presentation 10
Kroppsform 20
Pälsens täthet 10
Pälsens kvalitet 10
Grundfärg 10
Teckningens färg 10
Teckning 20
Kondition, vård och sundhet 5
Summa poäng 100

 

Viktskala
Ungdjur
Här anges den vikt som i förhållande till åldern ger 5 poäng
4 intill 5 mån 2,0kg
5 intill 6 mån 2,4kg
6 intill 7 mån 2,5-3,2kg
maxvikt 3,5

Vuxen
-2,00kg              0 poäng
2,01-2,30kg       3 poäng
2,31-2,50kg       4 poäng
2,51-3,20kg       5 poäng
3,21-3,50kg       4 poäng
3,51 och högre   0 poäng

 

Blå
Foto: Emma Almquist

 

Utdrag ur rasprägel, presentation, kroppsform, päls och färg (Nordisk Kaninstandard)

 

Öron
Öronen bäres styvt uppstående och skall ha avrundad överkant.
Huvud

Huvudetskall harmonisera med kroppsstorleken. Hanens huvud är kraftigt med bred panna och nos. Käkarna är fylliga och nosprofilen är lätt böjd. Honans huvud är smalare än hanens.
Kroppsform
Kroppen är kort, sammanträngd, valsformad och väl avrundad med förhållandevis god bredd och parallella sidor. Den är harmoniskt byggd utan kantigheter och framträdande partier.
Färg
Tan är godkänd i grundfärgerna svart, blå, brun och egernfärgad. Tanfärgen är inte så intensiv på de blå och egernfärgade. Teckningens färg är tanfärgad, kraftigt lysande rödbrun, ju starkare färg desto bättre.
Bottenfärg: enl grundfärgen
Ögonfärg: 
enl grundfärgen
Klofärg:enl grundfärgen

 

Brun unge
Foto: Barbro Sjöstrand 


Huvudets teckning

Huuvudet har teckningsfärgen i näsborrarnas rand, en ring kring omkring ögat samt längs käkarnas kant. Teckningen längs käkarnas kant fortsätter ända upp till nackkilen, så att huvudets nedre kant inramas av teckningsfärgen i en ring runt huvudet. Nackkilen har en blandning av grundfärgen och teckningsfärgen och blir därför inte så ren i färgen som den övriga teckningen. Nackkilens teckning fortsätter upp mellan öronen. Öronen är innefattade med teckningsfärg och har ljudöppningarna i teckningsfärgen.
Kroppens teckning
Kroppen har teckningsfärgen på bröstet, buken, insidan av benen, undersidan av svansen samt som stickelhår på sidorna. Bröstets färg går direkt över i bukens. Längs sidorna och ca 2/3 av kroppens höjd sitter stickelhår jämtfördelade. Dessa är i teckningsfärgen och skall räcka långt ut över de grundfärgade teckhåren. Ju fler stickelhår desto bättre.

 

Brun
Foto: Barbro Sjöstrand

 

Vanliga fel som medför poängavdrag

Mindre avvikelser från rasprägeln, idealtypen. Antydan till hakpåse hos honor, detta är diskvalificerande för hanar. Smalt huvud hos hanar och grovt huvud hos honor.
Framträdande skulderblad och svaga, tunna framben. Plant eller brant sluttande kors (ryggslut). 
En vek och finare kroppsbyggnad hos hanar. Utskjutande lår.
Svaga eller avbrutna innefattningar kring ögon, öron, näsborrens rand samt käkarnas kant. Svaga och ojämnt fördelade stickelhår. Svag tanfärg på tecknade delar.

 


Svart hane, 95,5p 
Foto: Emma Almquist

Text: Emma Almquist
Källa: Nordisk Kaninstandard och Raskaniner av Åke Johansson