bloglovin

Medelsvårklass

Nu är det dags att tävla medelsvår. Det börjar bli svårare då hinderna är större och mycket längre. Man får även korrigeringsfel inom denna klass.

Måtten på hinderna är 38 i höjd, 65 i längd och antalet hinder är minst 10st.

 

 

I denna klassen finns även uppflyttningspinnar. Som i lätt så måste man ta 3 pinnar för att klassa upp sig till den högre klassen, svår. Man kan ha olika klassningar inom hoppningen. Man kan vara medelsvår i krok och lätt med 2 pinnar i rakbana.

Som sagt, här räknas korrigeringar och korrigeringsfel. Korrigering är när man ger kaninen en ny ansats. Man får även fel om man voltar sin kanin. Genom en volt så går kaninen ut i en cirkel och mot hindert igen, och man tar inte upp kaninen för ny ansats. När man korrigerar så bestraffas man med fel. Om man korrigerar 3ggr så får man 1 fel, 6 ggr 2 fel, 9ggr 3 fel osv. Det är väldigt individuellt med korrigeringsfel. Ena domaren kan tycka att det är fel medan en annan kan tycka att det inte var fel. Ena kan tycka att om du för kaninen i sidled när kaninen springer snett mot hindert, är en korrigering. Hur många fel du får i bana beror på antalet rivna hinder + korrigeringsfel. Om kaninen river 1 hinder och du får 5 korrigeringsfel så får du totalt 2 fel i bana.

 

 

Text: Emma Lagerbäck
Foto: Nathalie Månsén


Följ oss via bloglovin, så missar du ingenting

Follow on Bloglovin


Follow on Bloglovin

Gnagträd

Grenar och kvistar är någonting som kaninen alltid ska ha i buren, men att de bara ska ligga där kan vara lite tråkigt för kaninen. Dags att ge kvistarna lite mer uppmärksamhet!

 

Du behöver:
En toarulle i valfri storlek
Kvistar
Grenar
Sax (gärna en stor, gärna större än den på bilden beroende på kviststorlek)

 



1. Plocka en hög med kvistar, vad kaninen kan äta av för träd kan du läsa om HÄR. Välj själv hur långa du vill ha dem. Är de lite längre, se till att du har en stadig toarulle.

 


2. Ta saxen och gör hål i toarullen, hålen kan sitta mitt emot varandra (de går alltså från ena sidan och ut genom den andra), eller lite snett mot varandra. Du bestämmer.


3. När du gjort alla hål är det dags att trä i kvistarna, det kan vara lite trögt så du får ta i om de är lite grövre.


4. Klart!

 

 

 

(5.) För att göra det lite extra smarrigt kan du toppa detta gnagträd med lite godsaker. Jag valde citronmeliss och persilja.

 

 

Nu har du gjort ett gnagträd till din kanin, som den kan ha både inne i buren och utanför att leka med. Det gör ingenting om den gnager lite på toarullen.

 

 

Text och Foto: Nathalie Månsén


Undersökning: Hur högt klassad är din bästa hoppkanin?

 
Ny undersökning: "Har du haft problem med rovdjur?"

Allmänt om Inavel

Inavel är ett begrepp som får många att tänka negativt. Men det finns faktiskt fördelar med inavel. Det är ett mycket effektivt sätt att ta reda på om ens avelsdjur bär på gener man inte vill ha med i sin avel eller om det finns dolda anlag för defekter. Samtidigt finns det en del negativa aspekter och man måste veta vad man håller på med!

 

Denna kanin är inavlad, pappan är även hennes morfar
Foto: Anna Odenbrand

 

Inavel är när man parar två individer som är släkt med varandra. För att ta reda på befintliga defekter eller gener parar man nära släktingar med varandra t.ex. kusiner, syskon, mor och son eller farfar och dotterdotter. De har många gener och anlag som är lika, vilket gör att ungar efter två besläktade djur kan visa vad som kan ligga dolt i släkten. En del erfarna uppfödare använder sig ofta av inavel eftersom de vill ha så lika djur (genetiskt lika) som möjligt. Om det kommer fram ev. defekter eller oönskade gener tas de djuret ur avel. På så vis för man inte de defekta generna vidare. Det tar många år och kräver stora kunskaper om genetik. Men genom detta kan man själv försöka skapa sin perfekta kanin med temperament, likhet och rasstandard. Man kan alltså välja en kanin med ett speciellt anlag man gillar och avla vidare på det för att sedan fortsätta att förstärka detta anlag tills man får den ”perfekta” kaninen. Två exempel där inavel används är skapandet av nya raser och även spridandet av en specifik färg från en individ till flera.

 

Vid upprepad inavel förstärker man anlag (både bra och dåliga) men det försvinner även anlag, och de som försvinner kan inte återfås om man inte avlar in det igen med ett annat djur.

 

Foto: Emma Almquist

 

Det är synd om ungarna som föds med defekter. De kan växa upp med t.ex. bettfel där tänderna inte kan nötas normalt (vilket gör att man måste klippa dem regelbundet). De kan även dö en plågsam död som nyfödda. Dyker det inte upp några defekter i ens avel kan man konstatera att sannolikheten är liten att det finns några dolda sådana - vilket är positivt.

 

Det finns många som har fördomar mot inavel, kanske för att vår egen art tål det väldigt dåligt. När det gäller kaniner är det är varken svart eller vitt: det kan ge bra resultat - eller ibland leda till katastrof.


Många uppfödare oavsett djurslag använder sig av inavel för att de tror att de når snabbare resultat i exteriöra avseenden såväl som i produktionsegenskaper. Det kanske det gör men på bekostnad av hälsan.

 

Foto: www.anglabackenskaniner.weebly.com

 

Alla djur är olika känsliga för inavel. Till exempel möss och marsvin klarar inavel bra utan att drabbas av problem. De använder man sig av när man vill ha försöksdjur som är så genetiskt lika som möjligt. Detta eftersom man vill mäta olika inre eller yttre tillförda faktorers påverkan på funktionen i sin helhet. Det är en fördel om alla individer i testen är så lika som möjligt för att kunna utesluta individuella skillnader. Det finns vissa mus-stammar som är i stort sett identiska genetiskt sett.

 

Kaniner däremot tål inavel ganska dåligt eftersom man får ”inavelsdepression” efter endast ett par generationer. Detta visar sig i liten kroppsvikt eftersom de tillgodogör sig näring sämre. De har också svårt att få ungar och får sämre immunförsvar vilket gör att de drabbas lättare av infektioner vilket leder till att de får svårare att överleva.

 

Foto: www.stjarnfallets.weebly.com

 

När man inavlar så fördubblar man gener som föräldrarna har, bra som dåliga. Finns det defekter så kommer de snabbare fram. Genmaterialet blir alltså inte lika variationsrikt som om man utavlar (avlar på djur som inte är släkt med varandra). Ibland kan man behöva ”kontrollera” om en viss linje bär på genetiska defekter genom inavel. Men i regel ska man försöka undvika det.

 

Det är viktigt att framhäva att inavel är ingenting man ska göra om man inte är en erfaren uppfödare och har den kunskap som krävs. Man ska inte göra det i syftet ”bara för att” eller liknande skäl. Detta görs endast för att komma vidare i sin avel och få reda på om det ligger dolda effekter hos kaninerna.

 

Tack till Birgit - kaninhem.se och Sandra Magnusson för hjälp med texten.

 



Text: Nathalie Månsén, Sandra Magnusson och Birgit.