bloglovin

Kaninproblemet i Australien

Lite kaninhistora är aldrig fel att kunna. Denna artikel handlar om kaninerna i Australien och varför de ses som ett skadedjur där. För att förklara detta har vi använt en hel del svåra ord, förstår du inte är ett tips att googla eller söka på wikipedia efter betydelsen.

 

De flesta har någon gång hört om att det finns väldigt många kaniner i Australien och att de har skapat vissa problem. Men där brukar vetskapen avstanna, och den spontana reaktionen hos människor när man tar upp situationen brukar inte vara att personen blir intresserad. Skulle ett så litet, gulligt djur kunna skapa total förödelse, nej, det tror folk inte.Men i Australien kallas kaninerna för pest- och skadedjur. De finns överallt, förstör allt i sin väg och tycks vara ostoppbara. Hur kaninerna kom att bli en sådan pest och mer exakt vad de orsakar för problem kommer denna utredande text att handla om.

 


Mannen som beskylls för att ha introducerat kaninen i Australien hette Thomas Austen och bodde på en herrgård. Han var jakt intresserad och hade hemma i kaninfyllda England jagat kaniner, något han ville fortsätta med när han flyttade till Australien. Austen släppte ut 24 kaniner på sina marker och snöbollen sattes i rullning. Efter bara sex år hade man dödat 20 000 kaniner på hans marker och kaninerna spred sig snabbt över hela Australien. Där kaninerna plöjde fram dog vegetationen ut eller minskade i alla fall drastiskt. Ganska snart såg man de förödande konsekvenserna för både djur och växtlivet på de delar av ön Australien som var invaderade.

 

 

Ovan syns en illustration av vad som hände i Australien när Austen introducerade kaninerna. Kaniner tillhör förstahandskonsumenterna och äter alltså växter. De äts i sin tur av både andrahands- och toppkonsumenter. Men kaniner är skapade för att kunna reproducera sig fort och mycket och i en miljö där de inte har en naturlig plats i näringsväven, och där av inga naturliga fiender, så ökade populationen dramatiskt. Som syns i figuren till höger är det andra steget i pyramiden kraftigt överbelastat.

 


När man ser näringspyramiderna är det också lätt att förstå att de andra stegen hade svårt att hänga med när kaninpopulationen ökade så explosionsartat. Det tar tid för ett helt ekosystem att anpassa sig till nya förhållanden, medan kaninen hade allt den behövde och mer när den tilläts ta över. Kaniner äter nästan alla lågt växande plantor, gynnas av värmen för reproduktion och fick ett litet försprång medan människorna inte förstod vad som skedde och rovdjuren anpassade sig till att börja jaga kaniner också. En så överbelastad näringspyramid kan inte leda till något positivt, och än idag har det Australiensiska ekosystemet svårt att hantera alla kaniner.

 


Det finns både abiotiska (ickelevande) och biotiska (levande) faktorer som påverkade varför att det gick så bra för kaninen på Australien. Jag har nämnt några av dem väldigt kort alldeles nyss under näringspyramiden men nu kommer de olika ämnena att behandlas mer noggrant.


Ovan syns ytterligare en bild som illustrerar kaninernas förutsättningar och konsekvenser när de kom till Australien. Längst upp finns orsaker till att kaninerna blev ett problem och nederst finns själva problemen i sig.
Australien är på många sätt idealiskt för kaninens överlevnad och reproduktion. Där finns mycket av biotopen savann som utgörs av gräs och annan lågväxande vegetation som är huvudrätt på kaninens middagsbord. Savannen är dessutom idealisk för deras hålor då marken är torr och lättgrävd. Kaninhonorna byter gärna hålor mellan varje kull för att skydda ungarna mot predatorer och det är få andra arter att konkurrera med om marken som boningsplats, samtidigt som en kaninhona gärna utnyttjar ett annat djurs bo för att föda sina ungar. På så sätt konkurrerar de många kaninerna ut de få andra hållevande djur som finns samtidigt som de tar hålorna de andra lyckats skapa.

 


Klimatet i Australien är varmt och relativt jämnt hela året. Detta gynnar kaninen på alla sätt som är möjliga. Kaninen är ett djur som, precis som alla andra, lever för att föröka sig. Det som skiljer kaninen från många andra arter är dock att kaninen är ett av naturens mest utpräglade bytesdjur, de har fiender från i princip alla riktningar i sin naturliga miljö. När man är så pass hotad gäller det att hinna föra vidare sina gener innan man hamnar i någons mage, d.v.s. för kaninen så fort som möjligt. Kaninhonan har en så kallad inducerad ovulation, vilket innebär att hon släpper ägg när hon blir parad. När hon sedan fött sina ungar är hon redo för att bli befruktad igen efter endast några få timmar. I sin vanliga miljö i Europa kan en kaninhona på så sätt få tre kullar per år, med paus över vintern. I Australien däremot är den varma perioden mycket längre och i vissa delar är det dessutom inte riktigt kallt någon gång under hela året. Detta ger kaninerna maximala förutsättningar för att reproducera sig och bli väldigt många på väldigt kort tid.

 


När kaninerna ökade så fort så överbelastades som sagt näringspyramiden. Följderna var två, det blev ont om föda för herbivorerna och väldigt gott om föda för karnivorerna. Predatorerna som anpassade sig till att äta kaniner började öka samtidigt som de herbivorerna som konkurrerade med kaninerna om föda fick ont om mat och minskade i antal. När Australiensarna dessutom introducerade räv och katt för att få bort kaninerna så blev bara problemet större. Som matreserv fanns alltid kaninerna, så ont om mat för predatorerna blev det aldrig. Dock är kaniner väldigt snabba djur, så fanns något annat tillgängligt så åt de något annat istället. På så sätt blev Australiens inhemska karnivorer hotade från två håll och många började dö ut.

 

Kaniner äter låg vegetation, och de äter mycket av den
Foto: Emma Almquist

 


Kaniner äter som sagt främst lågt växande vegetation. Bland den sortens växter finner vi gräs, örter, buskar och unga växter som ska utvecklas till större växter. För att förstå hur mycket en kanin äter kan man jämföra med ett vuxet får, ett djur som är känt för att hålla vegetationen nere. Sju till tio kaniner äter samma mängd föda per dag som ett fullvuxet får. Att tänka sig följderna av den mängd kaniner som drev fram över Australien blir genast lite enklare. Kaninerna åt upp alla lågt växande plantor och förhindrade stora växter att reproducera sig. På så sätt utrotade kaninen många inhemska arter och gör det än idag svårt för Australien att återinföra dem.
När så mycket vegetation äts upp så blottläggs marken på ett helt annat sätt än om den täcks av gräs. Jord kan blåsa omkring, närings ämnen tas bort och frön kan ständigt flyttas på. Alla dessa faktorer gör det ännu svårare för växternas reproduktion och för de utkonkurrerade arterna att få föda.

 


Med kaninen kom även en ny bakterie och virusflora till Australien. Konsekvenserna av dessa har inte räknats till några av de svåraste för Australiens ekosystem, men risken man tog är ändå värd att nämna. Ännu större risker var de man tog då man försökte få bort kaninerna genom att introducera de två virusen myxomatos (kaninpest) och RVHD (kaningulsot). Kaninerna minskade tillfälligt när dessa introducerades, men sedan utvecklade en stor del av kaninerna resistens och virusen var till i princip ingen nytta. Än har man inte sett dessa två sjukdomar överföras till andra arter, men virus har en förmåga att anpassa sig till nya arter. Skulle detta ske med en av de redan hotade arterna på Australien hade arten med stor säkerhet varit dömd att dö ut.

 


Kaniner smittade med kaninpest, moxomatos, släpps ut på Australien.
Bild från: CSIRO Archives

 

Positiva konsekvenser av kaninernas invadering av ön Australien är svåra att finna över huvud taget. En teoretisk fördel, som dock inte har någon större betydelse för Australien, är att människan har lärt sig en hel del av misstaget. Arter ska vara där de har ett naturligt habitat och de ska inte trängas in hur som helst i andra näringsvävar och ekosystem.

 


Den lilla, söta kaninen är alltså djuret som har blivit en pest för hela ekosystemet på Australien. De utrotar växter och djur, de förstör biotoper och framförallt gör de det svårt för människorna att fixa sitt misstag. Vi får verkligen hoppas att vi har lärt oss av detta, så att vi inte gör som Thomas Austen och tar med oss vad som helst, var som helst bara för vår mänskliga egoisms skull.

 

Text och illustrationer: Emma Almquist

 


Källor: 
http://www.rabbitfreeaustralia.org.au/rabbit_problem.html
http://www.animalcontrol.com.au/rabbit.htm
http://www.abc.net.au/science/articles/2009/04/08/2538860.htm
McBride Anne, 1998, “Why does my rabbit…?”, Souvenir Press.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback