bloglovin

Europeisk Kanin

Europeisk kanin (Oryctolagus cuniculus) är den kaninart vi i Sverige kallar för ”vildkanin”.  Man tror att kaninen ursprungligen härstammar från Spanien och att romarna spred arten över Europa.

 

Vildkaninen kom till Sverige i början av 1900-talet. Jägare inplanterade dem i Skåne och på Gotland i jaktsyfte. Populationen ökade kraftigt trots jakt och idag finns kaninerna i Skåne, norra Halland, södra Småland samt på Gotland. Anledningen till att de inte sprider sig mer norrut tros vara på grund av vinterklimatet samt utbrott av sjukdomen kaninpest (myxomatos). Förutom Europa så finns arten inplanerad på andra ställen i världen, så som i Afrika och Australien samt på Kanarieöarna.

 

Utseendemässigt är kaninen ungefär 35-45 cm lång och väger runt 1.3–2.3 kg. Några skillnader från hararna är att de är mindre, har kortare bakben och öron samt att öronspetsarna är bruna (hararnas är svarta). En vanlig myt är att kaniner och harar kan få ungar tillsammans, men så är inte fallet.

 

 Foto: Emma Almquist
 

Födan är främst gräs och växter så som buskar och örter. De äter även trädgårdsväxter och rotfrukter och ses därför som ett skadedjur på många ställen.

 

Kaninerna lever i kolonier och gräver hålor i marken. Mellan hålorna gräver de gångar och på så sätt binder de ett nätverk. Vid fara har de flera flyktvägar ut. I hålorna och gångarna tillbringar den större delen av dagen och vid kvällar samt nätter är de aktiva uppe på marken. I hålorna föder honorna också sina ungar.

 

I vissa städer mer norrut finns det också vilda kaniner. Dessa härstammar dock inte från den europeiska vildkaninen. De är förvildade tamkaniner som sedan har förökat sig.

 

Text: Fanny Arvendal © Kaninmagazinet 2014


Undersökning: "Hur bor dina kaniner?"

 
Ny undersökning: "Vet du skillnad på teddy och peking/överpälsat lejon?"
 

Skendräktighet

Ibland får honor för sig att de ska få ungar trots att de aldrig träffat en hane och därför omöjligt kan vara dräktiga. Det kan vara lite skrämmande första gången ens kanin uppvisar detta beteende och i vissa fall blir det riktigt jobbigt. 

 

När ägglossning inte resulterar i dräktighet kan detta leda till skendräktighet. Den varar ~17 dagar under vilka honan går igenom ungefär samma hormonella förändringar som vid en äkta graviditet, men symptommässigt kan det ta sig olika uttryck för olika individer. När skendräktigheten är väldigt intensivt och långdraget eller återkommer med täta mellanrum blir det påfrestande för både ägare och kanin. 

 

Vissa kaniner är så fixerade vid sin "dräktiget" att födointaget blir lidande, hon kanske uppträder ovanligt nervöst, aggressivt, stressar upp sig över "inkräktare" på reviret eller boar och har sig dygnet runt. För ägaren kan det vara väldigt jobbigt att hantera ett så förändrat beteende.

 

 

 

 

  

Tecken på skendräktighet

 

  • Förändrat beteende (tjurig, rastlös, vaktar revir, ogillar att bli klappad)

  • Ätstörningar (ökat elller minskat födo-/vätskeintag)

  • Boar (samlar bomaterial, rycker päls, bäddar)

  • Viktökning (svullna juver och buk)
 
Tjurigare beteende och bobyggande är de vanligaste symptomen.

 

 

 
 Ett prydligt bo byggt för ungar som aldrig kommer.
 
 

 

Åtgärd

En mild version av skendräktighet går över utan större bekymmer. Honan boar och grejar på i ett par dagar, sedan tänker hon inte mer på det utan återgår till sitt normala jag.

 

Men vad gör man när skendräktigheten blir besvärlig? Den vanligaste åsikten verkar vara att beteendet ska försöka brytas så tidigt som möjligt. Detta genom att städa ur buren ordentligt (ut med boet) och eventuellt ge kaninen totalt miljöombyte genom att flytta till en annan bur (eller annat boende). Om honan har en burkompis och de brukar dominera varandra (rida) bör de säras eftersom ridning kan trigga skendräktighet. Ökad aktivering i form av motion och och hjärngympa kan också hjälpa. Att försöka avleda med motion är ibland lättare sagt än gjort, men det skadar inte att försöka.

 

Vissa honor är skendräktiga mest hela tiden, då kan kastrering vara den bästa lösningen. Särskilt med tanke på att ofta återkommande skendräktigheter sägs öka risken för allvarliga besvär med juver och livmoder.

 

 

Text & foto: Anita Ekman © Kaninmagazinet 2014