bloglovin

Att sätta ihop kaniner

Att ha två eller flera kaniner ihop blir vanligare och vanligare, något som både forskning och en del kaninhistoria pekar på kan vara positivt för kaninerna. Många är de som sett två kaniner tillsammans och önskat att aldrig mer ha en kanin ensam, men innan allt gos måste kaninerna lära känna varandra. Att sätta ihop kaniner kan vara både lätt och svårt, och det finns inte ett sätt för alla kaniner. Här presenterar vi några olika metoder som ni kan testa.
 
Foto: Linda Gustavsson
 
 
Lämpliga kaniner att ha tillsammans är hona - hona, hona - kastrerad hane, kastrerad hona - kastrerad hane. I vissa fall fungerar hanar att ha ihop, men oftast inte och risken för skador är stor. Kastrerade par har störst chans att komma väl överens och inte separera under sina liv. Hona och hane som inte kastrerade ska man inte ha ihop eftersom det sliter otroligt på honan. Nästan alla kastrerade individer går att få ihop med en annan kanin om man har rätt metoder och bra tålamod.
 
När två kaniner ska bli vänner måste de göra upp en del saker mellan sig, "rang" är den viktigaste. Rangordningen bestämmer vilken kanin som har mer/mindre "makt", för att uttrycka det väldigt enkelt, något som kan vara mer eller mindre påtagligt hela kaninernas liv tillsammans. Detta görs, precis som hos de flesta djur, genom styrkemätning; kaninerna måste oftast "slåss" lite. Ibland är det nästan inget alls, och ibland tar det en hel del tid och kraft. Ett riktigt slagsmål ska man dock inte låta det bli, då båda kaninerna sitter fast i varandra i en arg liten sparkande, fräsande boll. Men det är väldigt viktigt att man låter dem jagas, rida på varandra osv, om de verkar behöva det. Men alltid bara till en viss gräns. Hårtussar kommer troligen flyga, men detta är vad man får uthärda en kort stund för en livslång vänskap. För matte/husses hjärta kan det bli en svår stund att se sina kaniner bete sig så pass hårdhänt, men så länge ingen av kaninerna tar allvarlig skada så försök hålla dig utanför! Längre stunder av jagande eller ridning kan också avbrytas kort, genom att bara flytta kaninerna 1 meter från varandra.
 
Uppvisning av dominans i hagen
Foto: Emma Almquist
 
När du bestämt dig för att sätta ihop två kaniner finns det lite olika metoder.
 
Vissa hävdar att en del "dejter" är bra innan själva mötet ansikte mot ansikte. Detta kan ske genom att man låter kaninerna byta leksaker, toalådor, hagar eller till och med burar någon vecka innan första mötet. Detta för att kaninen ska vänja sig vid att ha en annan kanins lukt omkring sig. Att ha kaninerna i hagar bredvid varandra kan ge dig en ledtråd på hur väl kaninerna accepterar varandra, total aggression är förståss negativt och du kanske bör fundera på en annan kaninkompis. Lite bråk är ingen fara.
 
Genom att låta dem äta bredvid varandra och klappa dem bredvid varandra kan man vänja kaninerna vid att den andra är något bra och ofarligt. Om man har osäkra kaniner eller en kanin som har svårt att bli vän med andra kaniner kan detta vara något som får upprepas om och om igen. Ha tålamod och satsa på positiv förstärkning i närhet av den andra kaninen.Förr eller senare fungerar denna metod oftast även för "svåra" kaniner.
 
En annan metod är att man låter kaninernas första möte ske under en bilfärd i en transportbur. Det är ytterst, ytterst ovanligt att kaninerna slåss i transportburen, men ha handskar redo för säkerhets skull. Detta är inte en metod som passar alla kaniner, vet du att din kanin blir väldigt rädd av bildfärd så utsätt inte den för detta! Meningen är inte att skrämma ihop kaninerna då detta kan ge motsatt effekt på bondingen. Syftet är att helt enkelt addera lite stress till situationen även för en lugn kanin och kaninerna kommer med stor sannolikhet att kura ihop sig tätt intill varandra. Teorin bakom denna metod är att bilfärden leder till att de vänjer sig vid varandras närvaro, kurar ihop sig bredvid varandra och lär sig att den andra kaninen inte är ett hot. En teori om varför detta fungerar är att kaniner ser andra kaniner som en trygghet vid stress och därför kan de ta till sig närheten av en annan kanin under en sådan situation. Som sagt ska metoden dock bara användas till kaniner som inte mår dåligt av bildfärd, vi ska inte utsätta våra kaniner för onödigt lidande! Lite stress, inte mycket!
 
Innan kaninerna träffas löst är det bra att plocka fram rejäla handskar, kraftiga skor och en handduk att avbryta riktiga slagsmål med. Handskar och skor är för att du ska våga/kunna ingripa utan att bli skadad om kaninerna verkar gå för hårt på varandra. Men kom ihåg, ingrip inte i onödan, försök ha is magen!
 
Den första platsen som dina kaniner får träffas på fritt bör vara helt okänd för båda kaninerna, detta är vad som fungerar bäst för nästan alla kaniner.  Inga lukter från någon av kaninerna får finnas så att den kaninen lukten tillhör inte råkar känna att hen måste försvara området då detta kan leda till onödiga aggressioner. Ett större badrum eller en ny hagplats kan fungera bra. Har du inte en sådan plats att tillgå bör honan flyttas till hanen, enligt kaninägares erfarenheter. Ha gärna lite hö och annat tillgängligt, äta är något de kan göra tillsammans som en social aktivitet. Se till att mumsbitarna inte är för goda dock, då kan det lätt bli lite gruff och slagsmål pga det vilket ju är det motsatta till vad vi vill! Att kaninerna ignorerar varandra i början är både bra och vanligt, det betyder att de inte ser den andra som ett akut hot. Sitt med dem i någon/några timmar tills kaninerna känns avslappnade och kan mötas utan att vilda parningar utbryter.
 
Äta är en social aktivitet som kan hjäpa kaninerna lära känna varandra
Foto: Linda Gustavsson
 
Nästa steg är frivilligt, men ibland känns det tryggt att ha ett mellansteg mellan neutral plats och boplats. Mellansteget kan vara en stor hage där båda varit innan, detta är speciellt bra om kaninerna ska bo ihop på en något mindre yta. Gör samma sak här, sitt med dem och betrakta deras samspel. Lite nya jagningar/parningar är helt normalt, här kan ju kaninerna känna att de vill försvara utrymmet som sitt revir. Låt dem vara här tills du känner att de lagt det mesta av bråkandet bakom sig. Det är viktigt att man inte särar på kaninerna när detta uppnåtts.
 
Innan du placerar dem där de ska bo så är det viktigt att även denna yta görs helt ren. Såpa, tallbaserad, och ätticka gör jobbet väl om man diskar noga. Två kaniner behöver stor plats och gömställen när de ska bo ihop, så att fundera över att minst dubbla boytan eller låta dem bli frigående/ha en hage kopplad till buren är inte alls dumt. Inred boningsplatsen med mycket hö, grenar och annat som kan distrahera kaninerna till att ha en trevlig tid tillsammans under sin första natt. Kör en runda i bilen och sätt sedan in båda kaninerna samtidigt där de ska bo. Det är väldigt bra om du kan observera dem de första timmarna och sedan sova bredvid deras boplats, kaniner tenderar att bli väldigt pigga vid 4-5-tiden på morgonen och då kan onödiga bråk bryta ut som ibland måste stoppas.
 
 
Foto: Katarina Vallbo
 
När första natten är avklarad så menar många att kaninerna gärna ska ha bevakning i ett dygn till innan man kan slappna av lite mer. Smågnäbb kan uppstå, och är helt normalt i allt från en vecka till en månad efter ihopsättningen men inga stora slagsmål ska bryta ut. Fortsätt ha kaninerna ihop vid alla tider, gärna även tex veterinärsbesök.
 
Flera forskningsrapporter visar att kaniner som bor ihop har lägre stressnivåer och inte är lika uttråkade. Att ha en atfrände runt sig är naturligt för kaniner och om det går så menar många att detta är det bästa för de flesta kaniner. Vissa kaniner går dock inte ihop, eller tar mycket längre tid att få ihop än en dag som i denna texten. Såklart får du se till just dina kaniner och din situation, men skulle du känna för att ge din/dina kaniner en kompis så har du nu en bra grund för att få det att lyckas. Vill du läsa mer om kaninbonding så rekommenderar jag boken jag länkat till här under.
 
Foto: Emma Almquist
 
 
Text: Emma Almquist
Källa och vidare tips: Marit Emilie Buseth - Den store kaninboka
 

Födosökande - naturliga beteenden

Kaniner spenderar i det vilda en stor del av sitt liv med att äta. Eftersom att våra tamkaniner är väldigt lika sina förfäder till beteendet så är det alltid bra att se till deras behov när vi funderar kring hur vi ska ta hand om våra.

 

 

Kaniner är skymnings-, grynings- och/eller nattaktiva (Dixon, 2011; Fraser et al, 2009). Kaninen är ovan mark ca 12 timmar under ett dygn och nästan hela den tiden ägnas åt att äta. När kaninen betar utan stress eller andra störande moment så rör den sig långsamt framåt i ett sicksackmönster medan den väljer olika växter att beta (McBride, 1998). Den gör gärna detta på kulliga ängar med låg växtlighet så som unga och torra furubestånd som fungerar både som gömställe och föda (Johansson, 2010). Eftersom att kaninen har utvecklats i denna typ av landskap så är deras matsmältningssystem väl anpassat för att få ut maximal energi och näring från födoämnen som har väldigt låga sådana värden (McBride, 1998). Under dagen när kaninerna inte betar så bearbetas det kaninen ätit och en del kommer ut i form av caecotropher som äts direkt från anus och genomgår mag- tarmkanalen en extra gång. Dessa är mycket viktiga för att kaninen ska få i sig alla näringsämnen den behöver (Dixon, 2011; Fraser et al, 2009; McBride, 1998).

 

 

Vad kan vi då lära oss av detta och applicera i vår kaninhållning? Jo, framförallt lär vi oss att ätandet och födosökandet är en viktig sysselsättning för kaninerna som de kan spendera mycket tid med. Därför är obegränsat med hö inte bara viktigt för magen och tänderna, det är även viktigt för att kaninen inte ska bli uttråkad. Det kan även vara en bra idé att placera ut höstationer på olika platser och att gömma nyttiga godsaker (tex bladgrönt och grenar) här och där som kaninen kan leta efter.

 

Text och foto: Emma Almquist © Kaninmagazinet 2015


Jämförelse:frigående kaniner och burkaniner

Jämförelse av beteenden hos frigående kaniner och burkaniner

 

 

Detta är ett mindre arbete utfört i kursen Etologi 1 på universitetet, Etologi- och Djurskyddsprogrammet, med syfte att lära studenten utföra etologiska studier. Studien i sig är väldigt begränsad, men det tas upp mycket fakta. 

 

Introduktion
Mycket av den forskning som är gjord på kanin är gjord för att öka välfärden hos laboratoriekaniner, men väldigt lite forskning är gjord på sällskapskaniner (Edbom, 2011). I laboratorieburar har man sett att kaninerna utför fler stereotypier och att de ”vilar” mer i sittande position än de gör i större, berikade burar (Gunn & Morton, 1995). Man har också sett att kaninhonor som bor med artfränder inte utför stereotypier och är mer naturligt aktiva (Lidfors, 1999). Stereotypier är repetitiva beteenden utan funktion (Mason, 1991). Den forskning som finns på sällskapskaniner visar att ett problem som finns med kaninhållning i bur jämfört med olika sorters frigående system är att de ändrar sin tidsbudget så att de är mer inaktiva (Schepers et al., 2009). Kaniner i oberikade burar spenderar mindre tid med att födosöka, de utför stereotypier och de kan inte utföra några sociala beteenden, om de hålls ensamma (Schepers et al., 2009).

 

Tamkaninen är släkt med den Europeiska Vildkaninen (Oryctolagus cuniculus) och mycket lik den i sitt beteende och sina behov (Lehman, 1991). Nästan all vildkaninens tid spenderas under marken i hålor och gångar, förutom när de kommer upp för att beta (Schepers et al., 2009). Ungefär hälften av vildkaninens vakna tid, vildkaninens tidsbudget, spenderas med att inta föda, ungefär en fjärdedel spenderas vilande och resterande fjärdedel fördelas främst mellan utforskande, underhåll av renlighet, rörelse och sociala beteenden (Schepers et al., 2009). Kaniner är främst aktiva under skymning och natt men de kan anpassa sin dygnsrytm till rådande förhållanden (Hansen & Berthelsen, 2000).

 

Syftet med denna studie av tamkaniner var att se om det finns några tydliga skillnader mellan beteendet hos burlevande kaniner och frigående kaniner inomhus samt om kaniner har ett stort grävbehov.

Efter tidigare erfarenhet, och i enighet med tidigare forskning, var mina hypoteser att
1) Burkaniner är mer inaktiva och utför fler frustrationsbeteenden så som att gräva i burbottnen. 2) Frigående kaniners tidsbudget bör mer likna vildkaninens och därför bör de spendera mest tid med att äta. 3) Kaniner som har ett gömställe, kommer inte att gräva i någon större utsträckning. Detta eftersom de då inte måste gräva för att skapa ett skydd.

 

Material & Metod
Innan studien påbörjades bestämdes vilka beteenden som var relevanta för studien. Då inte alla kaniner i studien bodde med en artfrände uteslöts sociala beteenden. Vanliga kaninbeteenden så som att äta, ligga och att putsa sig var givna. Vissa beteenden uteslöts på grund av platsbrist i protokollet. Ett etogram (Tab. 1) skrevs för de beteenden som skulle studeras.

Tab. 1: Etogram för kanin i studien

Ligger

Magen, sidan eller ryggen vilar på marken

Äter strå ospec

Intag av stråfoder i munnen, samt tuggande av detta

Skuttar ospec

Kaninen rör sig från punkt A till punkt B

Gräver motiverat

Krafsar med framtassarna på en yta som går att manipulera

Gräver omotiverat

Krafsar med framtassarna på en yta som inte går att manipulera

Gnagar

Använder tänderna för att manipulera/äta ett större fast material

Dricker

Suger in vatten i munnen/slickar på en vattennippel

Putsar sig

Använder tunga och tassar för att tvätta sig själv

Övrigt

Allt som inte stämmer in på ett annat beteende beskrivet i etogramet

 

Fyra kaniner valdes ut från varje typ av levnadsmiljö. De frigående kaniner som valdes var helt enkelt de som fanns att tillgå. Deras utrymme var ca 20 kvm, i så kallade korridorsrum i studentboende, med artfrände och berikningar så som bland annat tunnlar, gömställen, utkiksplatser, strö och stråfoder (Fig. 1; Fig. 2). 

 

 Fig 1: En del av ett rum med frigående kaniner. Ca 20 kvm. Foto Emma Almquist
 
Fig. 2: En del av ett rum med frigående kaniner. Ca 22 kvm. Foto Emma Almquist
 
Burkaninerna observerades på gård som valdes eftersom att de har många kaniner i burmiljö. Deras utrymme var 0,72 kvm, utan artfrände men med berikningar i form av stråfoder, gömställe och strö i hela buren (Fig. 3).
 

Fig. 3: Kaninbur med mått i centimeter inredd med gömställe (brun), strö (gul) och höhäck (grön).

 

Metoden som användes var fokaldjursstudie med momentanregistrering. Intervallen var en minut långa, 2 individer i taget observerades itaget. Vid varje intervall antecknades vad de två kaninerna som observerades gjorde. Protokoll användes och beteenden antecknades med bläckpenna.

 

Kaninerna observerades mellan 20.00 och 23.00 på kvällen eftersom att kaniner är kvälls och nattacktiva (Hansen & Berthelsen, 2000). Varje observation var 20 minuter lång och gjordes två gånger per kanin, med pauser mellan de två observationerna. Under alla observationer störde observatören kaninerna i så liten mån som möjligt. Tiden mellan att observatören placerats på vald plats tills dess att observationen startade var 10 minuter. Detta för att kaninerna skulle ha möjlighet att vänjas vid observatören så att dess inverkan på djuren skulle vara minimal, för ett så korrekt resultat som möjligt. Alla kaniner var i det utrymme där de lever största delen av sina liv; bur respektive korridorsrum.

 

Protokollen överfördes till diagram i Excell och tolkades.

 

Resultat

 

Fig. 4: Medelvärde av beteenden utförda under 20 minuter för en frigående kanin som observerades i intervall.

 

Fig. 5: Medelvärde av beteenden utförda under 20 minuter för en burlevande kanin som observerades i intervall.

 

Kaninerna i studien spenderar mest tid med att äta stråfoder (Fig. 4; Fig. 5). De frigående kaninerna spenderar drygt hälften av tiden med att äta och burkaninerna något mindre (Fig. 4; Fig. 5; Fig. 6). De observerades inte gräva, vare sig för att manipulera omgivningen eller stereotypiskt (Fig. 4; Fig. 5).


De frigående kaninerna ligger något mer än kaninerna i bur, samma sak gäller putsandet (Fig. 4; Fig. 5; Fig. 6). De olika grupperna har relativt lika tidsbudget, men den stora skillnaden är ”övrigt”-stapeln som är väldigt mycket högre för burkaniner än för de frigående kaninerna (Fig. 4; Fig. 5; Fig. 6). 

 

Fig. 6: Jämförelse mellan medelvärde av beteenden utförda under 20 minuter av burlevande- och frigående kaniner.

 

De anteckningar som gjordes vid sidan av ”övrigt”-kolumnen i protokollet var främst ”sitter” för burkaninerna och främst ”syns inte” eller ”socialt beteende” för de frigående kaninerna.

 

Diskussion
Resultaten stämmer till viss del överens med både mina förväntningar och tidigare studier. Kaninerna i studien använde ungefär hälften av sin tid till att äta, precis som i tidsbudgeten för vildkaniner presenterad av Schepers et al. (2009). Också i enlighet med tidsbudgeten är det näst vanligaste beteendet hos de frigående kaninerna ”ligger” (Schepers et al., 2009). Dock tycks inte de burkaniner som var med i studien utöva omotiverat grävande som stereotypi eller frustrationsbeteende. Detta skulle kunna tyda på att kaninerna inte har ett stort grävbehov i den miljö de befanns sig, kanske på grund av att de alla hade gömställe.

 

Kaninerna i bur satt stilla stor del av tiden som antecknats som ”övrigt”, hur stor finns dock inte i resultaten eftersom att ”sitter” inte fanns i protokollet. Inaktivitet kan ses som ett tecken på tristess (Gunn & Morton, 1995). Sittande visades också förekomma mer frekvent i oberikade laboratorieburar i berikade burar (Gunn & Morton, 1995) vilket är i enighet med min studie. I en studie av Lidfors (1999) på honor i grupp visades att kaninerna var mer aktiva än de som bodde ensamma, vilket inte är tydligt i min studie.

 

Gräva var inte ett beteende som utövades av någon av kaninerna i studien under tiden som observationerna gjordes. Detta tyder på att, i enighet med min hypotes, kaninerna inte har ett stort behov av att gräva om de redan har bra gömställen.

 

Det som saknades i min studie var ett antal beteenden, så som ”sitter” och ”gnager omotiverat”. Dessa beteenden observerades i studien under ”övrigt” och kan ses som viktiga eftersom att ”sitter” var så välrepresenterat och ”gnager omotiverat” observerades och kan vara en stereotypi.

 

Felkällor för studien är först och främst det låga antalet kaniner som var med i studien. Om studien ska göras om med säkrare resultat bör det vara ett betydligt större antal kaniner som studeras. Individuella skillnader och kaninernas dagsform kan ha påverkat väldigt mycket. Det är dock inget som går att undvika på annat sätt än att göra underlaget så stort att individuella skillnader påverkar minimalt. Dessutom skulle jag även ha önskat att observationerna kunde göras med videokamera för att störa kaninerna så lite som möjligt.

 

Möjligt är också att burkaninerna har en något annorlunda dygnsrytm än den naturliga. De aktiveras varje dag mellan 14.00 och 17.00 vilket kan ha gjort att de anpassat sig till att vara som piggast då, något som Hansen & Berthelsen (2000) visade att kaniner kan göra. Detta kan göra det aktuellt att göra en pilotstudie av kaninernas dygnsrytm om studien ska göras om.

 

Slutsatser som kan dras från denna begränsade studie är att den tydligaste skillnaden som finns mellan beteendet hos burlevande kaniner i stall och frigående kaniner inomhus är att burlevande kaniner ägnar mer tid åt att ”sitta”. I övrigt är det bara mindre skillnader, men de frigående kaninerna i min studie har en tidsbudget i något större utsträckning liknar den tidsbudget som Schepers et al. (2009) presenteras för vildkaninen. Detta bör tyda på att de kan utföra fler naturliga beteenden än burkaninerna.

 

Inga kaniner i studien utförde grävbeteende, vilket kan indikera att de inte har ett stort grävbehov. Om det beror på om de har gömställe kunde inte undersökas eftersom alla kaniner i studien hade någon sorts gömställe. Det behöv ytterligare studier kring kaniners behov att gräva. I framtida studier bör man jämföra kaniner med och utan gömställe.

 

Text: Emma Almquist © Kaninmagazinet 2015

 

Referenser
Edbom, M. 2011. Kaninhållning för sällskapsbruk. Studentarbete 363, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Sveriges Lantbruksuniversitet, Skara.
Gunn, D., Morton, D. B. 1995. Inventory of the behviour of New Zealand White rabbits in laboratory cages. Applied Animal behaviour Science. 45: 277 – 292
Hansen, L. T. & Berthelsen, H. 2000. The effect of environmental enrichment on the behaviour of caged rabbits (Oryctolagus cuniculus). Applied Animal Behaviour Science. 68: 163-178
Lehmann, M. 1991. Social behaviour in young domestic rabbits under semi-natural conditions. Applied Animal Behaviour Science. 32: 269-292.
Lidfors, L. 1997. Behavioural effects of environmental enrichment for individually caged rabbits. Applied animal behaviour science. 52: 157-169.
Mason, G. J. 1991. Stereotypies: a critical review. Animal Behaviour. 41: 1015-1037.
Schepers, F., Koene, P., Beerda, B. 2009. Welfare assessment in pet rabbits. Animal Welfare. 18: 477- 485.


Tidigare inlägg Nyare inlägg